► Stå inte still och finta. Det är ungefär den enda regeln Frölunda satt upp för Rasmus Dahlin, 17.
► I övrigt är det trial and error som gäller. Men glöm att han har en gräddfil.
► Möt hockeyvärldens störste talang här.
MER HAJPAD än någon ung hockeyspelare i världen, stenhårt påpassad, och med en framtid som de flesta experter tänker sig så här:
Superstjärna i NHL.
Vi snackar Rasmus Dahlin. Förstås.
Men snackar vi också gräddfil i Frölunda? Inte en chans.
Assisterande tränaren Pär Johansson, han vars ansvar det är att coacha backarna, berättar med ett leende:
– Jag har sagt till Rasmus: ”Du får så många hyllningar av andra, tro inte att jag ställer mig i hyllningskören.”
Inte så att Pär, Roger Rönnberg och Johan Lundskog står och andäktigt ser på när 17-åringen, som sannolikt väljs som nummer ett i NHL-draften nästa sommar, gör sina nummer på träning och match.
Nej, här finns tydliga regler, en tydlig struktur.
Gnugga, gnugga, gnugga.
Nöta, nöta, nöta.
Må man heta Rasmus Dahlin eller något annat.
Men just i hans fall, just när det handlar om en ung kille med massiv talang och alla de enorma förväntningar som därför medföljer, säger Pär Johansson:
– Det Rasmus behöver är en fast hand.
** Och det köper han?
– Oh, ja. Ingen är hårdare än vad Rasmus är mot sig själv.
Vi såg det i Växjö förra veckan då den unge skaraborgaren, efter ett av två, tre misstag i den matchen, drämde klubban i kortsargen i ren och skär frustration över den egna prestationen.
Inget ovanligt i det, förstås. Men det är ett mönster som är tydligt enligt Pär Johansson. Rasmus Dahlin vet när han gör fel. Reagerar på det.
Själv säger han lugnt:
– Jag tycker det är bra att inte nöja sig med saker och ting, det är bra att vara kritisk.
Inte mycket har förändrats på ett år. Rasmus är samme artige, lite blyge och tystlåtne kille som snällt svarar på frågor, men det är korta svar, inga långa utläggningar, och det är busenkelt att se hur mycket roligare han har på isen än utanför den samma.
Inte fasen tycks alla lovord och allt NHL-snack ha bekommit den här Lidköpingskillen heller.
Tillfrågad om hur han hanterar kändisskapet, skriverierna, alla filmklipp av typen ”Wow! Check this kid out!” som sprids på sociala medier, säger han bara:
– Nä, men … det är bara att spela hockey för att det är kul. Inte tänka på det, bara gå ut och spela. Jag menar … det är så mycket annat att tänka på, äta, sova, träna, så jag tänker inte så mycket på det (NHL-snacket).
Men en faktor skiljer Dahlin, 17, från Dahlin, 16.
Fysiken, tyngden, stadigheten.
Han tacklar mer på träningarna, använder kroppen, och det är inte så konstigt – nu har han mer kropp att använda.
** Hur mycket har du gått upp?
– Nä … det är väl ett par kilo.
** Men, du vägde väl bara runt 75 förut? I dag + 80, va?
– 82. Mm, det är skönt att det (träningen) gett resultat.
** Vill du bygga på ännu mer?
– Ja, jag behöver några kilo till för att det ska bli bra. Jag är inte riktigt där än.
Frölundas 16-årige back Rasmus Dahlin gör 1-0 mot Skellefteå.
Bilder från @cmoresport #shl #rlgifs #frölundahc pic.twitter.com/pO06unwMy9
— RoadLaker (@RoadLaker) March 25, 2017
Den som minns Rasmus Dahlins magnifika mål mot Skellefteå i slutspelet förra säsongen, eller för den delen sett honom ta sig igenom en mittzon, vet vad mycket av hans offensiva talang är baserad på.
Rörligheten.
Kroppsfinterna.
Ibland är muskler en fiende här, inte minst när de läggs på för snabbt.
** Ingen risk att du tappar din smidighet, Rasmus?
– Nä då, jag tycker inte den är borta.
Så var det inte mer med den saken …
** Ser vi dig spela mer fysiskt i vinter?
– Ja, det tror jag. Vår spelidé bygger mycket på det, få stopp i spelet, för sådana grejor krävs muskler.
Höfttacklingarna fanns där redan debutsäsongen, nu ska 189 centimeter och 82 kilo användas till att sätta annat tryck också.
Nödvändigt, förstås.
Inte ens ett offensivt fenomen som Erik Karlsson kan nöja sig med att spela hockey i en riktning, så att säga.
För en 17-åring som Rasmus Dahlin är hockeylivet just nu en enda stor läroprocess, hantera nuet, bygga en fin framtid, skapa en grund för en stabil SHL-säsong – sedan ta nästa steg, vad det nu blir efter NHL-draften.
Tillsammans med ett år äldre backkompisen Filip Westerlund anländer Rasmus Frölundaborg tidigare än övriga spelare på morgnarna, 08.00 är det dags för att analysera sina insatser på träning och match med backcoachen Pär Johansson.
– Då sitter vi ner och diskuterar om det fanns andra lösningar i situationerna. Däremot kommer jag aldrig stå i båset och skrika om han (Rasmus) tappar pucken. Vi spelar matchen, sedan sätter vi oss ner och går igenom den. Om jag skulle börja skrika på spelarna, då slutar det bara med att de slänger iväg pucken, resonerar Pär Johansson (som förresten fyller 37 denna onsdag: grattis!).
** Men du är med på att Rasmus behöver lära sig mer, trots att han är en supertalang?
– Han ska identifiera när han kan gå, när han inte ska gå, lära sig att värdera situationerna. Ju mer han får göra det, desto mer lär han sig. Det är som ett litet barn som lägger handen på plattan, till slut gör man inte om det, och det är ingen som behöver säga till om det.
– Det positiva med Rasmus är att han identifierar det mesta själv, jag stoppar videon och han berättar själv vad han kunde ha gjort annorlunda.
Problemet är när han står still och försöker finta, till slut går det inte. Det har vi bestämt, det är en deal vi har, han får finta hur mycket han vill när han åker. Sedan tar vi nästa steg.
I princip är det så här:
Med puck – gör vad du vill.
Utan puck – följ reglerna.
Pär Johansson:
– En sak är vi stenhårda på, spelet utan puck. Det finns inga ”läsningar utan puck”, följ systemet bara. Men med puck, där får en spelare som Rasmus blomstra.
Det innebär att ni kommer få se Rasmus Dahlin göra en jäkla massa rätt i vinter, men också en del fel.
Ungefär som Erik Karlsson när denne kom fram.
En del i läroprocessen. Trial and error. Övning ger färdighet.
Men har man en palett med fler färgnyanser än nästan alla andra kan själva valet vara det allra svåraste.
Det känns ibland som Rasmus Dahlins tuffaste motståndare, vetskapen att han kan så jäkla mycket men att även en blivande NHL-stjärna ibland måste nöja sig med det lilla.
När vi diskuterar den biten säger han dock lugnt:
– Man lär sig hela tiden, när man ska spela enkelt och inte. Det kommer med tiden, jag har lärt mig mycket här uppe (i A-laget).
Mer kommer han lära sig.
Bättre kommer han bli.
Roligare kommer han ha.
Vi som tittar på också. Var så säkra.
Och apropå det, ni vet all de där filmklippen som sprids, bland annat från agentfirman Newport Sports i somras, när Rasmus Dahlin glänser med sina finter, tro inte att han själv tar sig en högtidsstund och polerar egot när han är hemkommen från träning och skola.
** Det sägs att du knappt tittar på klipp om dig själv?
– Nej, exakt. Det som har varit har varit, jag försöker blicka vidare.
Inte bara Pär Johansson som kör med en fast hand.
Känslan är att Rasmus Dahlin har en rätt fast hand på sitt eget ego också …
***
Inget som hindrar att ni tittar, även om Rasmus Dahlin inte gör det.
***
Någon undrar kanske: hur går det med skolarbetetet för unga hockeytalanger? Rasmus Dahlin och Filip Westerlund har ett eget schema, de har hockey från 08 till sisådär 13, sedan skola från 14–16 (när det inte är matchdag), i ett eget klassrum med egen lärare. Sedan läxor på det.
Det är kanske inga massiva skoldagar. Men lärandet av annat än hockey är i alla fall inte bortglömt. Gott så.